"Lev å Lär" av Barbaras Grannar

"dagens oljud" borde kanske byta namn igen. Till var tredje-fjärde månads oljud...
Eller, "oljudet som hörs när Tuffa Killen kommer över sina stressbesvär"
Eller, näe, stressbesvär har jag inte, iallafall inga diagnostiserade sådana.
Tokstressen tog över hela min sommar, och jag gissar att den kommer ta över mig snart igen.
Och gör den det så kommer blogg-jäveln få lida, så är det bara.

Anyway,
Barbaras Grannar var under min uppväxt ett band som råkade dyka upp på Röjarskivorna och Äggrörorna och lite andra samlingsskivor, främst från Ägg-tapes, eller Egg-tapes, eller hur det nu var det stavades. Så vitt jag visste existerade dom bara på dessa samlingsskivor, och jag vet än idag typ inte ett skit om dom, utom att de tydligen släppt en skiva och en singel på Spotify.
Där även Äggrörorna och Röjarskivorna finns.

Googlar du barbaras grannar hittar du bland annat denna 90-tals relik: http://hem.passagen.se/ramz/bintr.html
Jag menar, passagen, kan det bli bättre, hahaha? Där fanns även en ganska välskriven och rolig sammanfattning av bandets karriär, 90-98

Skivan heter, som titeln till detta blogginlägg antyder, "Lev å Lär" och består av tretton små mästerverk eller tretton verk iallafall:
Barbaras Grannar – Lev å lär



"Vi har lärt oss" - Man blir ju lite glad på en gång när sångaren brölar igång med ordentligt bajsnödighetsbröl:) En medelsnabb dänga som mest gör mig peppad på att höra resten av skivan, hoppas den blir bättre. Ett malplacerat gitarrsolo mitt i låten gör typ varken till eller från, men det är där iallafall... Ger en stor känsla av "jahaja, det här hade ju kanske inte spelat nån roll"

"90-talets cowboy" - Självklart måste en låt om en cowboy börja med hästgnägg och lite wilda wästern teman. Kul att höra. Lite bättre speed i denna än i öppningslåten. Har inte lyssnat ordentligt på texten, men det lilla jag hör låter som att det inte låter så annorlunda än titeln... Glida runt, på nittio-talet, vara badass, skjuta med pistoler, dricka whiskey, röka, etc...
Tänk på att 90-talet var Den Moderna Nutiden när låten skrevs... Skjuta, badass, dricka, röka, det var sånt man gjorde om man var tuff på den tiden.

"Lev Å Lär" - En ballad tydligen. Enligt passagen-sidan var det här låtskrivarens favvo. Första versen låter lite väl "sitta runt lägerelden"-för mig. Men för att vara en "sitta-runt-lägerelden"-låt så är den ju faktiskt rätt så bra. Sångaren är iåförsej lite väl hård för att vara en lägerelds-sångare, men vafan...
Refrängen trycker på med lite mer kraft och ös, som får mig att tänka att det kanske är en rätt ok låt iallafall. Sen inser jag att låten är nästan sex minuter lång, hur mycket tålamod tror du att jag har, Barbaras Grannar? Hade vart en helt ok låt om den var hälften så lång kanske...

"Tankar" - Skönt med lite mer speed efter förra godnattvisan. Bra ös, men det känns som att Grannarna mest klämde in en höghastighetslåt för att de kände sig skyldiga att göra det nu. Sången känns ganska skohornad in i låten och verkar mest vara där för att vara konstig. Är den där för att vara konstig har den lyckats, för den känns väldigt konstig. Dessutom är gitarr-tortyren mitt i låten riktigt dålig på alla sätt.

"Dom Kommer" - Inget uselt sexskämt alls dyker upp i mitt huvud när jag ser denna titeln... lovar...
Låten börjar lite lugnt och ökar farten ganska snabbt, utan att bli särskilt snabb faktiskt... Undrar om jag har extremt höga krav på låtars hastighet för att jag ska tycka att de är snabba, yes, antagligen.
Tja, så jävla intressant är inte den här trudelutten heller, Vanlig, mellantempo trallpunk, samma sköna bröliga sång som räddar hela skivan.

"Livets Mord" - Sjukt bra låttitel. Tyvärr känns låten lite raggar-rockig... Och det är säkert kul om man gillar raggar-rock, men det gör jag ju inte. Iallafall inte idag. Skön deppig text om hur värdelöst livet är iallafall, sånt vill vi ha mer av, mörker, depression och ångest gör livet värt att leva.

"Vi är där" - Hmm, lite fjantig men skojig inledning med lite raggarrock, innan sångaren börjar bröla loss. En kort och koncis refräng som tar slut innan man riktigt hinner med att märka den.
Och så, helt plötsligt kommer "den blomstertid nu kommer" in i låten innan den brakar vidare.

"Faller ner" - Ough, en långsam och seg låt... Stonerpunk, finns det nåt som kan kallas så? Isåfall lär det vara rätt dåligt, och dessutom vara den här sega, tråkiga låten :P Orgelbreak och 70tals-rock solon...
Inte min smak alls.

"Vino Blanco Road" - Aah, den här låten är med på första "Röjarskivan" tror jag, den fick jag i julklapp av min pappa när jag var 10-12 år eller så... Sjukt bra ide att ge en skiva vars texter enbart handlar om att vara asfull till en 10-åring, tack pappa...
Anyway, låten i sig är ganska cheerful och glad, texten och musiken låter rätt peppigt och glatt och sommar-svennigt, såklart med punkbrölet ständigt närvarande.
Lite obehagligt att låten överlag är så glad och harmonisk när texten faktiskt handlar om att vara alkolist, men ändå... Alkolister måste väl också må bra ibland...

"Bratch" - Hmm, lite kul akustisk gitarr intro, med riktigt bra folkrockstoner som följer upp. Det här gillade jag. Roliga hummpa-takter. Lite obehaglig text om en man som övertalar en överförfriskad flicka att följa med honom hem, jag får väldigt mycket snuskgubbe-vibbar av den:) Kan bero på sångarens alkis-bröl-röst iåförsej. Bra är det iallafall, överasskande nog den bästa på skivan hittils. Enda frågetecknet är: vad betyder ordet bratch?

"Så Full" - Vill minnas att den här trudelutten också var med på "Röjarskivan" som farsan gav mig. En snabb och hård historia, återigen om att vara så full att man inte vet vad man gör. Inte särskilt spännande text med andra ord, men farten i låten är iallafall bra nog att hålla intresset uppe bara det.

"Livsvision" - Slö början igen, men skönt gung iallafall, bådar inför att låten kommer braka igång snart nog. Brakandet är tyvärr inte en tempohöjning, bara mer ljud, men det duger rätt bra det med. Tyvärr så har den inget slut utan fadeas bara bort i slutet, känns lite tråkigt att göra så.

"Det är slut" - En ensam överdistad gitarr inleder sista spåret och får snart sällskap av det vackra manglet som jag bara kan älska. Texten handlar om att ha gjort slut med någon och tycka att det känns bra att bli av med människan. Behövs såna texter ibland också:)

Så överlag, en ganska tråkig skiva. Inget bottennapp, men heller inget att höja till skyarna. Det är svårt att skriva om såna saker, det är liksom bara där, och lämnar inget större intryck. Sångaren har en rolig röst, men det finns det många sångare som har, så näe...

Att Leva Livet Är Att Överleva, av Akut Slut

GAH!!!, jag är gammal och sliten och har fått helt galna ryggsmärtor som hindrar mig från att gå mer än några meter... FAN, vad ont jag har... jag som såg fram emot att göra en massa saker som jag ville göra idag, men fan heller, sitta hemma och löka, grattis till mig.

Utmärkt tillfälle att blogga lite då, kanske...

Akut Slut är ett band som jag inte vet ett enda nånting om, utom att det går att ladda ner två av deras skivor från den utmärkta siten secondclasskids.com: http://secondclasskids.com/index.php?search=Mp3&fl=A&ll=G

För nåt år sedan drog jag ner skivan "att leva livet är att överleva" och lyssnade lite snabbt på den och fnissade åt sångarens roliga dialekt och barnsliga röst, sen hörde jag att Malte X, som åxå är ett band jag vet i princip ingenting om, har gjort samma låt som akut slut... Nu ska jag googla det här ett tag...
LastFM berättar att "Akut Slut var ett punkband från Sverige." Tack för den infon, Captain Obvious
Någon var inloggad på Akut Sluts Myspace i november förra året senast.
Skrämmande nog är andra träffen man får om man googlar "akut slut" till forumet nordisk.nu som har en ganska illa dold nazistisk agenda, men klickar man på forumtråden får man veta att tråden inte finns av nån anledning.

Nu är det så här att jag är en mycket lat och bekväm man, så om google eller LastFM inte kan trolla fram information åt mig på fem sekunder tänker jag att det antagligen är helt onödigt att veta den informationen jag efterfrågade ändå, så nu tänker jag bara hitta på en massa falsk information och hoppas att någon någongång läser den och rättar mig.

Akut slut, var ett band, som inte vann sådär innihelvete stora framgångar under 90talet, men dom hade iallafall precis så många fans att någon 2012 fick för sig att ge ut deras musik en gång till. bandet bestod av fyra gossar som sammanlagt bara ägde tre tröjor, så den fjärde som inte fick en tröjja kompenserade genom att låta sitt hår växa ut så långt att han kunde använda det som en överrock.
Slutljuget, nu ska jag lyssna på skiten.

"Vi Höjer En Skål"... Lugnt, akustiskt gittarplinkande inleder skivan, och en liten gosseröst som vill låta som en vuxen man sjunger bajsnödigt om skogar och lägereldar, dricka öl med sina vänner, sagor om kungar och troll och lite annat myspys, man kan vänta sig att folk sjunger om runt en lägereld. Sen blir det lite allvarligare om en person i gänget som är ledsen, men ändå är med... Inte får man veta varför hon är ledsen... Sen kommer nån slags refräng som låter lite fotbollskörigt, innan en trevlig metal-gitarr kickar in lite fart i låten.
Och när jag säger lite så menar jag LITE...
Överlag en rätt fräsig låt, kul med metalinfluenserna och sångarens pojkaktiga röst växer snabbt in i låten och känns mer passande när han inte försöker låta som en luttrad myspys-gitarrfarbror vid en lägereld.
Texten handlar mest om att minnas tillbaks till sin ungdom, och eftersom jag har lite svårt att släppa att samtliga bandmedlemmar ser ut att vara max femton år, och sångaren låter som han kämpar mot målbrottet har jag lite svårt att ta det på allvar... Men som sagt, jag har ingen aning om hur gamla dom var när de spelade in det, dom kanske var äldre än de såg ut.

hmmm


"Kärlekshunger"... Det är denna låt som jag hört att bandet Malte X spelat in nån gång, vilket fått mig att tro att Akut och Malte eventuellt har någon gemensam bandmedlem, eller att Malte bara gillar Akut väldigt mycket...klart roligaste låten på skivan iallafall:)
Lite lagom macho-dum, kåt, tonårsångest om hur sjukt desperat man kan bli efter sex, och hur jävla mycket svårare det blir att få sex när man väl hamnat i desperationen och raggar som om man vore 15 år...
Återigen, hur gamla var gossarna när de spelade in detta?
Kom ihåg att gå runt och nynna på refrängen på ditt jobb nästa gång du jobbar nu, "Jag vill knulla nu, jag vill knulla NU!"

"Varför Jämt Jag?"... Lite mer gitarrballad... Näe, det är det inte, bara ett lite soft intro innan mollmanglet kommer igång... Och när jag skriver mangel menar jag sån där lagom upptempo tuggande som man kan spela när man inte vill spela FÖR fort...
Sångaren låter verkligen som en liten gosse som försöker som fan att låta lite tuffare än han är... Vilket inte är dåligt, jag gillart, men samtidigt är det lite, lite roligt.

"Sommardrömmar"... NUså, tajm för lite mesig gitarrballad:)
Det låter lite drömskt och mystisk, som om älvor skulle spelat punk, tillsammans med en 15-årig pojke...
I den här låten blir sångarens röst ganska malplacerad, det låter bättre i dom lite ösigare låtarna då han kan pipa loss ordentligt...
Också lustigt att texten handlar om att ha fest och partaj utomhus på sommaren och njuta av att umgås med sina vänner, och samtidigt är musiken och sången så nedstämd och mollig att om man glömmer att lyssna på texten blir man rätt deppig själv...

"Vem Bestämmer"... Temat för denna skivan är uppenbarligen att alla låtar ska börja långsamt och deppigt, och sen slumpmässigt öka i tempo, eller låta bli... Denna låt är av den första kategorin.
Rätt seg och trög låt ändå, inte så skoj att lyssna på alls. Har nog tyvärr inget mer konstruktivt att skriva om den.

"Söndagsångest"... Av nån anledning så heter den mp3filen jag laddade ner för nåt år sedan "Söndagsångest v1", så jag antar att det finns en version 2 av den här låten nånstans... Eller så var jag full när jag laddade ner den, och halkade på tangentbordet... På hemsidan där man kan ladda den heter låten bara Söndagsångest så vi kallar den för det här med.
Den bryter temat som jag bestämde att skivan hade alldeles nyss, och den lagom snabba introt ackompanjeras av ett 15årings ångestskrik, bra trick för att få en att bli lite mer peppad på låten... I vanliga fall, men inte idag...
texten är säkert tänkt att lyssnas på på en söndag (Duh) efter att man spenderat fredagen och lördagen med att tralla på "kärlekshunger"...
Ush nu fick jag såndagsångest, fastän det är måndag, så nu avslutar jag det här inlägget.

Avslutningsvis, inte världens bästa skiva... Jag gillar som sagt sångare som har pojkaktiga röster, av nån anledning, men när musiken inte aldrig riktigt känns som den kickar igång blir det rätt poänglöst...
Roligt att de finns en del folkmusikinspiration i musiken utan att det låter som en strebers-rippoff...
Oh, Well, klart värt en nedladdning och en lyssning, men man kanske inte ska vänta sig något jättestorverk...

Dagar Kommer, av Coca Carola

Ännu ett av dessa "Definitivt"-band som jag hörde Definitivt skivorna som liten skitunge. På den tiden gillade jag dom aldrig, antagligen för att låten Gråa Herrar, vilket var den första jag hörde var så sjukt dålig... Nu på senare tid har jag faktiskt återupptäckt och omvärderat dom fullständigt, det är ju ett helt underbart band, som alla borde lyssna på och älska!!!

Länk! Coca Carola – Dagar Kommer

"Livet"... En melankolisk känsla och deppig text, sätter tonen för denna skivan... Ett ledsamt dragspelsljud fyller i i bakgrunden i låten och lyckas faktiskt dominera hela låten. Refrängen är en väldigt melodisk historia som låter lite som den kommer från en helt annan låt men ändå passar fantastiskt bra in på nåt mystiskt sätt. Väldigt catchy refräng, jag kan gå runt och nynna på den i flera dar, till min omgivnings stora förtret.

"Öl"... Först dragspel, sedan banjo... Eller vad det nu är dom spelar på... De konstiga instrumentens album? Jaja, det är en ösig och putslustig halvminutslåt, som jag av nån anledning inbillar mig ska vara introt till DLK's låt "Rysk Bomba"... Men det är det inte, det är introt till nästa låt som heter...

"Sug & Ljug"... En långsam men tryckig låt som av nån anledning påminner om Köttgrottorna... Fast utan att vara jättedålig... Några melodiska refränger senare kommer ett solo som sänker låten ordentligt, men följs upp av ett extra långsamt och tryckande sista refräng som höjer upp låten igen... Väldigt blandad låt.

"Fel"... Ooooh dra åt helvete vad bra!!! Ensamma snabba trummor och basgångar, ackompanjerar sångaren som klämmer ur sig koncentrerad ilska som inte hörts tidigare på skivan, och sången markeras med några ensamma gittarriff. Sen kommer bryggan, som inte ökar tempot, men eftersom gittaren sparkar igång ich spelar en fantastisk mangelparti känns tempot klart ökat ändå, innan refrängen höjer tonarten och fortfarande inte höjer tempot, men känslan av att tempot blir högre iallafall... Heeeeeeelt underbart!!! Dessutom är texten så pass simpel och slagkraftig att man lär sig den typ innan man ens hört den och kan sjunga med direkt, även om det är första gången man hör den... Och naturligtvis handlar den om undergång och död, som sig bör... Sen kommer versen igen, och eftersom tempot egentligen aldrig ändrats i låten utan bara markerats med mer eller mindra ljud samtidigt blir man nästan ännu mer peppad av att höra de ensamma trummorna igen, innan bryggan och refrängen peppar igång en, igen! Sedan följer ett nedslöat och långsamt orgelparti (De konstiga instrumentens album?) som man antar är slutet på låten, mebn då antar man fel för den underbara bryggan och refrängen hoppar upp och slår till en en gång till, innan orgeln avslutar låten en gång för alla.
Oj, vad mycket jag kunde skriva om den låten... Den är helt underbar:)

"Ingenting & Någonting"... Upptempot fortsatter, som sig bör, med en melodisk och marshaktig refräng, innan gitarren lallar iväg i en fin trallig... jag vet inte, gitarrsolo?
Versen är ganska standard, bryggan är ganska standrard, sen kommer refrängen igen, och förklarar att allt som händer är gammalt och tråkigt. Vilket det inte är, det är en sjukt bra låt, men tyvärr kommer den direkt efter den orgasmframkallande låten "fel" och känns som en likadan, fast snäppet sämre bara...

"Tyrolershorts"... Nån slags pophistoria som kontrasterar ordentligt mot de senaste två käftsmällarna till låtar. Skramligare än vad man väntar sig av gitarrpop, vilket det bör vara när det är ett punkband som spelar, men ändå omisskänligt inspirerat av något utanför punkvärlden... Ger en känsla av sol och sommar och förvirring och oskuld, men är inte i mina öron särskilt njutbar.

"Ta Mig Härifrån"... Nu blev det ös igen:) Sångaren har nån skum ekoeffekt på sin röst numera, vet inte varför, för att låten ska skilja sig från de andra?
Bra drag och tuff refräng, sista versen markeras med bland annat ett liutet parti då musken tystnar och sångaren bräker på ensam i några sekunder "man lever ett jävla liv" som passar bra, innan refrängen avslutar låten.

"Tra La La"... En lite slöare, men lika rockig låt som de andra. Texten handlar om att sitta på en ö nånstans med nån man tycker om och elda och mysa framför en brasa. Och hur drygt det är när man inte kan sluta tänka på att man måste tillbaka till verkligheten och vardagen och allt sånt skit igen.

"Bussresan"... Ännu en mellantempolåt... Sångaren har nu fått för sig att den här grejjen med att sjunga som om man höll på att somna är en bra ide, vilket det inte är. Anyhow, texten handlar om en full buss, där föraren ber folk komma fram och prata i hans mikrofon om vad den vill. En flicka går till micken och refrängen kickar igång, då sångaren vaknar till och sjunger lika bra som han brukar om misär och ångest och elände. Kontrasten mellan sömngångarsången i versen och den anstängda och hårde tonen i versen är väldigt bra, så jag tar tillbaka det jag just skrev om att det är dåligt att sjunga som om man vore jättetrött.
Refrängen och versen upprepar sig med en ny text, samma koncept men än äldre man som vill tala lite, om misär och elände som man faktiskt måste anstränga sig att leva med ändå.
En sista vers som urartar till något tramsig men rolig rap-parti till en sista refräng.

"Lobbyfånen"... Hårda trummor ackompanjerar en melodisk gitarr slinga, innan sångaren börjar morra om hur enkelt det är att besegra folks viljor, få dom att anpassa sig till att bli duktiga arbetare. En bra och deppig låt. Mitt i kommer en plötsligt glatt gitarrsolo innan låten kör igång sin sista vers och refräng som låter lite fräsigare.

"Svagfelighet"... "Jag skriker jag älskar dig" inleder låten, innan musiken hoppar igång. En melodisk vers med svängiga basljud, innan en brygga låter sångaren förklara att han är svag och felig, whatever that is.
Följs upp av ännu en vers och en brygga innan refrängen hoppar igång med en tonartshöjning, och låten börjar om igen. "Väldsbenägenhet är impotens" är en textrad som sticker ut och är rolig. låten slutar mitt i en mening och nästa låt börjar omedelbart.

"Bullerberga"... En lagom ösig och melodisk låt, med en lagom deppig text om hur man roar sig en fredagkväll i staden Bullerberga. Allt har man sett förut, allt är alltid likadant, alla känner alla. Refrängen höjer sångarens tonart i vanlig ordning, och han förklarar att bor man i Bullerberga så kan man inte tänka sig att gå nån annanstans än dit man alltid går, man får inte gå själv, man får itne lyssna på konstig musik, och man får inte bli nobbad när man frågar om en dans. Sedan förklarar de följande verserna om hur man gör när man vaknar på lördagen, försöker ta reda på om ens vänner fått ligga, ljuger om hur roligt man sjäålv har haft och sedan väntar på nästa fredag...

"Dagar Kommer"... Mellantempo igen, med shysst stämsång i refrängen... visste inte att jag saknat stämsång på den här skivan förrns jag hörde det nu. I vanlig ordning en deppig text om en rik ensam man som lever ett tråkigt och händelselöst liv, trots alla hans pengar. Självklart slutar det med att han skjuter ihjäl sig själv, och ingen sörjer honom

"Hör Vår Bön"... En kyrkokör inleder med att sjunga "aaaaaaaaaaaaaaaaaa"... Det låter bra och lite creepy... Sedan exploderar musiken i ett tempo som nästan, men inte riktigt, når upp till kängnivåer... Antagligen känns det inte kängigt i mina öron bara för att sångaren faktiskt sjunger istället för att skrika som kängare vanligtvis gör. En snabb vers innan refrängen hoppar igång med växelsång eller vad det kallas när två sångare sjunger i varsin text, i varsitt tempo, med varsin melodi, men ändå får det att låta sjukt bra. En ännu kortare vers till, innan sista refrängen avlsutar hela skivan med en punkt. Inget särkskilt outro, inget dramatiskt avslut, bara slut. Dä ä pönk, dä!!!


Till slut, ok, alla Cocas låtar är inte skitbra, men de låtar som är det, är verkligen skitbra... "Fel" är och förblir en tre-minuters orgasm i ljudform, medans de andra bra låtarna peppar igång en tillräckligt för att man ska vilja höra mer och mer. Good Shit!

Softmetal, av Köttgrottorna

Ugh, Köttgrottorna... Finns det någon som har Köttgrottorna som sitt favoritband?
Kottgrottorna har alltid vart ett av de där banden som fanns med på definitivt-samlingarna eller andra samlingaer som ibland hade nån smålustig eller halvbra låt som man stod ut med att lyssna på, men oftast bara var tråkiga och gubbiga... Jag har ingen aning om vilka personerna i bandet är, eller om deras ålder, men särskilt bra har dom aldrig vart...

Softmetal dessutom, vad är det? Metal som är soft? Är inte det lite som att kissa inåt, alltså bara fel?

Jaja... Spotify-länk! Köttgrottorna – Softmetal

"Sista festen"...Finsk tango? En tramsig låt om att de ska ha fest på en båt, och de namedroppar en massa kända namn som Alfred Nobel, Håkan Loeb, Patrik Sjöberg och Lilla My... Jag förstår inte alls... Låten avslutas med att sångaren drar på sig en låtsas-finsk dialekt och påstår sig vara ett ljugande mumintroll...
Ett roligt rim dock "jag bjuder stormfröken och hattifnattarna, och muminmamman visar pa... film"
Ett roligt skämt i en hel låt är dock inte tillräckligt...

"Fegisen"... Nu är det lite rockigare, men det är ändå känslan av att, "hej å hå, göbbar, nu röckar vi löss litä, lite wild and crazy sådäringa"... väldigt mesigt och tråkigt, softmetal...
Texten handlar om att inte kunna hantera sina känslor... En person som vill vara snäll, men klarar inte av det för att hans egna känslor skrämmer honom.

"Separationsångest"... Den här lyssnade jag en del på när jag köpte definitivt-skivan på 90 talet eller när det var... Lite ska-känsla, som känns lite för lite för att man ska vilja bry sig egentligen... Extremt konstiga körer som känns osm att dom är där bara fr att vara konstiga, gör inte låten bättre alls...
Obehaglig text om an pappa som inte vill att hans döttrar eller fru ska hitta killar att ligga med, så han hotar med hagelgevär och annat tramsigt... förstår inte om texten är allvarligt menad, att personen som skrivit texten verkligen är så rädd för att bli övergiven, eller om det är ett rent skämt, oavsett vilket är det inte vidare skojigt att höra låten...

"Lämna Mig Ifred"... En chillig ballad... Det behövdes verkligen på den här softa metal skivan:( Den inleds iallafall med en godnattsångsliknande gitarrslinga och sedan mjukt sjungande, och hoppar sedan igång med lite tryck...Sångaren beskriver hur han tar det lugnt på fredagkvällen, dricker ett glas vin, och njuter av lite vila och tystnad när sedan en telefonförsäljare ringer och stör honom. Att gnälla över telefonförsäljare kanske kändes hippt 1999, och det kanske det gör fortfarande, men ska man gnälla på nånting så borde man väl snarare gnälla på de idiotiska anställningsvillkor de flesta telefonförsäljare tvingas leva med och försöka förbättra deras förutsättningar att få vettigare jobb. Att bli förbannad på en 20 åring som tvingas jobba på fredagkvällar med att sälja onödigt skit som ingen vill ha ändå känns väldigt mycket som att sparka neråt...
Synd att texten gör mig så upprörd eftersom musiken faktiskt är den bästa låten hittils.

"Antagonisterna" En text om att skapa grupperingar och berätta för alla andra grupper om hur jävla mycket bättre ens egen grupp är... "Min pappa är bättre än din" "min stad är bättre än din" "mitt land är bättre än ditt" etc... Musiken hade säkert kunnat vara bra, men den lider fortfarande av det här mesiga köttgrottorna soundet som gör alla deras låtar lite sämre än de borde vara...

"Quien Creo A Dios" Ett försök att låta som lite spansk folkmusik urartar snabbt till en pop-fräsig refräng, som mest låter irriterande och tråkig. texten påpekar att de gör banala och tråkiga texter, vilket Köttgrottorna faktiskt gör för det mesta... Dessutom strösslar dom ut lite random spanska fraser i mellanspelen som känns fantastiskt malplacerade och, i vanlig ordning, är mer störande än bra.

"Mitt Marionettdockeliknande Liv"... Hmm, introt låter ju faktiskt som det skulle kunna bli nåt bra av det här... Något metalinspirerat (inte softmetal) När sångaren kommer igång låter han inte som han brukar, vilket är bra. det hörs fortfarande att det är samma sångare, men han pitchar ner sin röst till en mer behaglig nivå än den högpitchade gnäll han brukar ha... Hmm i vanliga fall gillar jag högpitchade, barnsliga mansröster, tillexempel sångarna i varnagel eller skumdum, men i Köttgrottornas fall är det mer irriterande än bra... Deras musik är mindre punk och mer gubbrock så det kanske är därför... Basröster hade passat deras musik bättre...
Låten  utvecklar sig iallafall inte till något tufft metalarrangemang, utan fjäser på i nån slö, softmetal-gubbrock som snabbt blir tråkigt att lyssna på.

"Gatans Parlament" Jag vet att Sista Skriket en gång i tiden tyckte att Gatans Parlament vore ett bra namn på sitt band, men det bytte namn snabbt när de fick veta att det fanns ett norskt hiphop band som hette så... Dessutom har bandet Gatans Lag döpt en låt till samma sak.
Köttgrottornas låt Gatans Parlament är en ganska funky historia med den sedvanligt tråkiga sångaren... Jag börjar misstänka att det är just sångaren som förstår bandet för mig. Musiken är sällan särskilt intressant eller rolig att lyssna på, men sångaren gör det hela mycket sämre...

"Kermit" Oj, det här låten låter ju lite snabb faktiskt... Det är den inte, det är bara att jag jämför den med alla låtar som kommit innan... Jag har helt gett upp hoppet om den här skivan nu och typ hela bandet också för den delen... Texten orkar jag inte riktigt lyssna på längre heller, en sång om grodan Kermit? varför då?

"Lagbrott" Men åååååh, vad segt och tråkigt... Introt tråkar ut mig, när sången väl börjar blir musiken ännu långsammare och tråkigare, sångaren låter som han sover, dessutom spelas det ljud genom att blåsa i flaskhalsar, my god vad pretto och tråkigt!!!
Refrängen försöker skapa lite tryck med klyshiga skrik som "KOM IGEN" KÄMPA PÅ" som bara är lika tråkigt som resten av HELA SKIVAN... Hur mycket är det kvar av skivan nu? Två låtar? Good Lord!!!

"Livet på en stol" Den här har jag ju hört förr, och jag vill minnas att jag gillade den ganska hyfsat... Börjar med akustisk gitarr slinga och sångaren beskriver en man som lever sitt liv framför datorn... Han spenderar i princip hela sitt liv i sin lägenhet, sittandes på olika stolar, framför datorn, tv'n, dasset etc...Efter ungefär halva låten ändrar musiken helt karaktär och skulle kunna vara en helt ny låt. Rätt peppande blir det faktiskt, tempot går upp en aning, sångaren lyckas med att göra nånting intressant med sin tråkiga röst. Texten beskriver hur mannen tar tag i sitt liv, börjar träna, skaffar vänner och ny familj och blir glad och lyckig... Av nån aning dyker en skum körslinga upp och försämrar låten, men det är ändå den bästa låten på skivan

"Klisteflickan" Äntligen, sista låten... Irriterande minimalistiska gitarrljud innan sångaren sätter igång... Det verkar vara mänstret för den här skivan, alla låtar börjar försiktigt och minimalistiskt, innan sångaren börjar pipa i micken och sen komemr en refräng och försöker desperat skapa lite tryck i musiken, och misslyckas med det. Så är det såklart i denna låten också...

Ja, som ni märker gillar jag inte denna skiva... Bara av någon slags idiotisk envishet har jag låtarna kvar i mina spellistor på spotify, men nu ska jag iallafall ta bort den här skivan... Resten av Köttgrottornas alster ligger också därute, och jag ska ta och lyssna ordentligt på dom också nån dag, men jag kan inte riktigt påstå att jag ser fram emot det.

Sound Of The Republic, av Raised Fist

Raised Fist är ett nästan kriminellt förbisett band i min värld. Dom har alltid funnts där i listan över band som ska kollas upp, men alltid hamnat lite snett eller hamnat på andra plats efter något annat coolt jag känner att jag måste lyssna på först.

Raised Fist – Sound Of The Republic


Har aldrig hört denna skiva alls förut, så detta blir mina första intryck jag skriver ner medans jag lyssnar på den.

"You Ignore Them All"... Bra moshigt intro, som sätter en mörk och deppig stämning samtidigt som det väcker danslusten i mig. Den hesa sångaren kommer in och spottar ur sig ord till en klassiskt hetsig hardcore-vers. Sedan tar låten slut, mitt i kan man tro, innan ett grymt avslutande moshparti tar över och masserar skönt i öronen inför nästa låt:)

"Perfectly Broken"... Det går inre att ta miste på att det fortfarande är samma band, men denna låt ger ändå lite obehagliga rap-core vibbar... Sången är lika hes och sönderskriken som vanligt, men det är ändå rätt rappigt, vill jag tycka... hmm, såklart är man en rap-core fan är det säkert askul, men i mina öron är det mest drygt och passar inte in... Refrängen är inte så vidare upplyftande den heller, mest samma gamla malande...

"Sunlight"... Det ordnar sig snart i denna låt, rockigt och skrikigt intro, refräng, och sen kommer en liten syntinspirerat mellanspel på några sekunder... Refrängen är lite floaty, vilket jag gillar:) Bra låt, men lite mjäkig, hoppas nästa blir bättre.

"sound of the republic" Nu-metalligt intro och hyfsat rappigt skrikande... Mystiskt när det helt pltsligt dyker upp lite "skönsång mitt i allt skrikande... Jag är ju ett stort trallpunkfan, så jag borde uppsaktta när skrik växlas med skönsång, men detta känns lite väl malplaccerat... Får känslan av nåt man hade sett på mtv på den gamla onda tiden när man fortfarande kunde se på det men inte hade vett nog att stänga av...

"Killing It"... Ett lite old-school-rock doftande intro. Trummor och skrik tar över lite snabbt innan en gitarr börjar tugga i bakgrunden och refrängen sabbar allt igen... En ganska intetsägande och tråkig historia, tycker jag tyvärr. Skönsången är inte lika överasskande denna gång, och känns lite bättre den här gången, men överlag, en ganska tråkig och oengegerad historia.

"Back"... Oooh, här blev det åka av, vill jag lova:) Äntligen börjar det bli lite tempo:) Snabba arga trummor och konstiga gitarrljud lyfter den här låten en hel del över det tidigare låtarna på denna skivan. "back on the right track" tycker jag det ltåer som sångaren stånkar ur sig, innan låten lugnar ner sig till ett mysigt moshparti, som det är ovanligt svårt att ligga still och skriva till, hahaha:)

"Hertz Islands Escapades" Tempot fortsätter i hyperfart:) Om resten av skivan håller sig i detta tempo kommer det säkert bli lite enformigt, men det skiter jag i, uppskruvat tempo gör alla låtar bättre, hahaha.
Lite shysst växelsång framåt andra halvan av låten höjer den ytterligare, innan tempot sänks några sekunder enbart för att kunna vridas upp mot sista refrängen igen.

"Some of these times" Nu blev det lugnt igen... Lite chillout-ljud, med sångaren som låter en smula schizofren helt plötsligt, innan refrängen trycker på med sedvanligt mangel från hela orkestern i lagom makligt tempo... Lite tråkigt att tempot sänktes, men men, man kan väl inte få allt härivärlden... Lite roligt viskande och väsande framåt slutet av låten innan sista refrängen gör inte mycket för att göra det bättre...

"Nation Incomplete" Hah!!! Räsertempot är tillbaks. Och sångaren har fått höra några "din mamma" skämt för han är argare än tidigare dessutom. Ett fejkat slut i början av låten fick mig att tro att det var en sån där berömd tio sekunderslåt, men räjsandet fortsätter in i en moshig refräng. Och sen kommer ett fejkat slut till, och jag gick på det som en sucker... Moshandet pågår ända till det riktiga slutet denna gång. Helt shysst låt:)

"And then they run"... Nu låter det plötsligt lite trallpunkigt... Kan tänka mig att lastkaj 14 har lyssnat på det här och bestämt sig för att byta ut skriksången mot lite stämmor istället och på så sätt gjort en del låtar... Lastkaj 14 är för övrigt ett stört bra band, varför skriver jag inte om dom istället?
Jaja, denna låten är är bra, melodisk, hård, och inte i fury-tempo, men det behövs kanske inte i varenda liten låt man gör hela tiden.

"Bleed under my pen"... Kul titel... Knivhuggs någon med en penna? Pennhuggs?
Jaja, ett fräsig och snabb låt, som det bör vara:) "christianity blablabla insanity" jaha, är det det låten handlar om... Det är det som är så praktiskt med punk och hardcore, det finns liksom bara ett begränsat antal teman man kan skriva låtar om, och hör man någon i låten skrika "chist".nånting är det ganksa lätt att gissa sig till resten av texten...

"Time Will Let You Go, All Aline, I Break" Nu blev det sirapstempo igen... Coola trumrytmer, episka gitarrer, en ensam röst som skriker ut låttiteln och sedan en kör som fyller i resten av texten tillsammans med sångaren... Jag gillar detta:) Oväntat och lite mer melodiskt och, vågar jag kalla det, på gränsen till symfoniskt. Helt klart något som får mig att nicka med huvudet iallafall, så jag hade säkert dansat loss som en tok om Raised Fist helt plötsligt stormade in i mitt vardagsrum... Om en låt är så här bra så behövs inte ett högre tempo:)



Avslutningsvis så, tja, Raised Fist är säkert ett asbra band, men lite för mycket Rap-core influenser för min smak...
Förr eller senare ska jag ge mig på att lyssna på deras andra skivor också... Men nu ska jag gå på fest.

Malmö Kallar, av Trevolt

Blir ett snabbt inlägg idag, Malmö kallar är en tvåspårssingel...

"Malmö Kallar"... är såklart en svensk översättning av London Calling... Trots att det känns lite dansbandsaktikt att översätta engelska låtar till svenska så tycker jag sådant är rätt roande. Speciellt när man skriver om det till en svensk kontext och försöker låtsas som ingenting. Malmö Kallar är en bra mycket snabbar låt än The Clashes original, och jag har lite svårt att hänga med i texten, men det är antagligen för att det är på skånska... Inget fel med skånska, jag är bara ovanligt usel på att förstå dialekter...

"Se Dig Falla - Fast Version"... Till skillnad från den lösa versionen... Nej då, det är ju ett sånt däringa engelskt ord som betyder snabb. Den snabba verionen av Se Dig Falla. Det finns nämnligen en långsam version av Se Dig Falla, som jag antagligen kommer skriva om förr eller senare om jag kommer ihåg det. Det här är iallafall en  mycket bra och peppeande låt, med lite molltoner som ändå ger en glad och stärkande känsla. Hur värdelöst livet än blir så finns det alltid hopp, liksom:)

Överlag, två väldigt bra, snabba trallpunkslåtar:) Enda störningen är att omslaget så envist påpekar att det är "skånsk punkrock"... varför ska bandets geografiska position utryckas så tydligt? Speciellt om man har en så grov dialekt som sångaren i bandet? Jaja, -minor niucance, två stört bra låtar, och resten av bandets alster är minst lika bra dom med.

A Dissident, av Victims

Victims är ett sånt däringa crustarband, tror jag di kallas...
Jag hörde dom första gången på punk illegal för några år sedan... Hmm, jag tror till och med det var till tonerna av "This Is The End" som jag försökte förklara för en något överförfriskad man att jag inte hade lust att dansa tryckare med honom till victims...

Länken till skivan: Victims – A Dissident

Anyway, på skivan Dissidents finns inte "this is the end" med, men däremot så finns låten...

"Theft"... som börjar med ett klyshigt dungeons and dragons ljud, och efter det brakar igång med ett härligt gittarryck. Låten manglar på i vanligt fint kängtempo, och sångaren låter som en rabiessmittad hund som sig bör:)

"Death do us part"... Börjar snabbt med ett roligt trum intro på tre sekunder, sen kommer manglet igång igen, tack och lov, jag tror att fem sekunder mangelfritt kommer orsaka någon slags sjukdom...

"In Control"... Nu börjar det bli lite annorlunda. en ensam gitarr som åtföljs av enstaka trumslag, och sedan brakar låten igång på riktigt... Fortfarande punkigt, men klart lägre tempo än vad skivan haft hittills, vilket blir lite kul och omväxlande. Avslutas dessutom med en rolig bakgrundsskrikare som håller takten med rösten, najs:)

"Victims In Blood pt 6" Nånting säger mig att jag missat minst fem stycken låtar... En snabbkoll på spotify, så finns det iallafall både en pt4 och en pt 5 som jag får ta och höra senare...
Anyway, pt6 är en jävligt snabb och ilsken trudelutt, som hinner ta slut medans jag skrev det här...
Den hade ett litet hetsigt gitarrsolo där i mitten nånstans som inte kändes så passande, annars så är det en grym "blåsa skallen av dig" låt:)

"Burning Bridges"... I jämförelse med föregående alster är detta en ballad... Fast egentligen är den lika hetsig och härlig som resten av skivan. inte så mycket mer att säga om det...

"Bring Me Down"... börjar långsamt, men vrider snabbt upp tempot till Ludicrous Speed igen. Det hetsas och skriks, men ändå har den här låten en litet inslag av att vara lite floaty, lite metal, och det gillar jag ju:)

"We are not the future"... Oj, här blev det lite old-school punk-rock'n'roll. Skönt tempobyte:) Lite influenser av skate tycker jag mig höra i bryggan också, men det kanske bara är jag.
Fräsigt att faktiskt höra vad sångaren skriker för en gångs skull... Iallafall i refrängen. mer behöver man itne kunna, nu vill jag gå på spelning och sjunga med:)

"Lifetaker"... Lite mer deppigt intro än resten av skivans låtar. Och inte ger den så mycket mer intryck än så heller...

"Broken Bones"... Här var det bråttom och härligt... Snabbaste låten på skivan hittils:) tre-ackords låtar är dessutom alltid coola.

"Nowhere In Time" ... Återigen lite chilligare låt... Som säkert hade låtet extremt hetsig och hård och snabb om det inte vore för att den kom exakt efter turbolåten som kom före den. Skönt tempo iallafall, man sitter i soffan och nickar i takt med basen vare sig man vill eller inte. Jag tror att det är dom roliga gitarrriffen som håller kvar mig i musiken.

"Ignorance Is Bliss"... Upp med tempot igen:) Jag undrar om det är ok att nämna Barney Stinson, som i ett avsnitt av How I Met Your Mother berättar att för att göra en riktigt bra party skiva ska man bara ta med låtar som höjer tempot hela tiden, den ena efter den andra... Hoppas jag kan hitta nån sån skiva snart, för det här gjorde mig bara glad, varje gång tempot åker upp i:)

"The Egoist"... Och som på beställning går tempot upp igen, hurra:) hmm, det blidde inte en så sjukt intressant låt, mest samma monotona mangel hela låten igenom... Men det går fort, det är hårt, och det är argt, vilket naturligtvis innebär att det är en bra låt... Kanske inte en som jag kommer minnas och nynna på om en timme, men just nu rycker det i danstarmen iallafall:)

"Waiting For Shadows"... Självklart måste man avsluta en käng skiva med en poplåt. Nej då, det urartar snabbt till mer käng... Väldigt skumt intro på den här låten, men jag gillar när lurar lurar mig lite grann, så man tror att man vet vad det är för typ av låt man kommer få höra inom tre sekunder som sedan blir nåt helt annat. speciellt när det går från pop till käng, så att låten blir bättre:)

Avslutningsvis, det är svårt att skriva om käng... Tror jag, jag har ju bara prövat en gång, och det var den här gången... käng är i mina öron relativt monotont, vilket gör det svårt att skriva nåt vettigt om det... Anyway, mycket bra skiva, klart medryckande och peppande:) Give it a listen:)