Dagar Kommer, av Coca Carola

Ännu ett av dessa "Definitivt"-band som jag hörde Definitivt skivorna som liten skitunge. På den tiden gillade jag dom aldrig, antagligen för att låten Gråa Herrar, vilket var den första jag hörde var så sjukt dålig... Nu på senare tid har jag faktiskt återupptäckt och omvärderat dom fullständigt, det är ju ett helt underbart band, som alla borde lyssna på och älska!!!

Länk! Coca Carola – Dagar Kommer

"Livet"... En melankolisk känsla och deppig text, sätter tonen för denna skivan... Ett ledsamt dragspelsljud fyller i i bakgrunden i låten och lyckas faktiskt dominera hela låten. Refrängen är en väldigt melodisk historia som låter lite som den kommer från en helt annan låt men ändå passar fantastiskt bra in på nåt mystiskt sätt. Väldigt catchy refräng, jag kan gå runt och nynna på den i flera dar, till min omgivnings stora förtret.

"Öl"... Först dragspel, sedan banjo... Eller vad det nu är dom spelar på... De konstiga instrumentens album? Jaja, det är en ösig och putslustig halvminutslåt, som jag av nån anledning inbillar mig ska vara introt till DLK's låt "Rysk Bomba"... Men det är det inte, det är introt till nästa låt som heter...

"Sug & Ljug"... En långsam men tryckig låt som av nån anledning påminner om Köttgrottorna... Fast utan att vara jättedålig... Några melodiska refränger senare kommer ett solo som sänker låten ordentligt, men följs upp av ett extra långsamt och tryckande sista refräng som höjer upp låten igen... Väldigt blandad låt.

"Fel"... Ooooh dra åt helvete vad bra!!! Ensamma snabba trummor och basgångar, ackompanjerar sångaren som klämmer ur sig koncentrerad ilska som inte hörts tidigare på skivan, och sången markeras med några ensamma gittarriff. Sen kommer bryggan, som inte ökar tempot, men eftersom gittaren sparkar igång ich spelar en fantastisk mangelparti känns tempot klart ökat ändå, innan refrängen höjer tonarten och fortfarande inte höjer tempot, men känslan av att tempot blir högre iallafall... Heeeeeeelt underbart!!! Dessutom är texten så pass simpel och slagkraftig att man lär sig den typ innan man ens hört den och kan sjunga med direkt, även om det är första gången man hör den... Och naturligtvis handlar den om undergång och död, som sig bör... Sen kommer versen igen, och eftersom tempot egentligen aldrig ändrats i låten utan bara markerats med mer eller mindra ljud samtidigt blir man nästan ännu mer peppad av att höra de ensamma trummorna igen, innan bryggan och refrängen peppar igång en, igen! Sedan följer ett nedslöat och långsamt orgelparti (De konstiga instrumentens album?) som man antar är slutet på låten, mebn då antar man fel för den underbara bryggan och refrängen hoppar upp och slår till en en gång till, innan orgeln avslutar låten en gång för alla.
Oj, vad mycket jag kunde skriva om den låten... Den är helt underbar:)

"Ingenting & Någonting"... Upptempot fortsatter, som sig bör, med en melodisk och marshaktig refräng, innan gitarren lallar iväg i en fin trallig... jag vet inte, gitarrsolo?
Versen är ganska standard, bryggan är ganska standrard, sen kommer refrängen igen, och förklarar att allt som händer är gammalt och tråkigt. Vilket det inte är, det är en sjukt bra låt, men tyvärr kommer den direkt efter den orgasmframkallande låten "fel" och känns som en likadan, fast snäppet sämre bara...

"Tyrolershorts"... Nån slags pophistoria som kontrasterar ordentligt mot de senaste två käftsmällarna till låtar. Skramligare än vad man väntar sig av gitarrpop, vilket det bör vara när det är ett punkband som spelar, men ändå omisskänligt inspirerat av något utanför punkvärlden... Ger en känsla av sol och sommar och förvirring och oskuld, men är inte i mina öron särskilt njutbar.

"Ta Mig Härifrån"... Nu blev det ös igen:) Sångaren har nån skum ekoeffekt på sin röst numera, vet inte varför, för att låten ska skilja sig från de andra?
Bra drag och tuff refräng, sista versen markeras med bland annat ett liutet parti då musken tystnar och sångaren bräker på ensam i några sekunder "man lever ett jävla liv" som passar bra, innan refrängen avslutar låten.

"Tra La La"... En lite slöare, men lika rockig låt som de andra. Texten handlar om att sitta på en ö nånstans med nån man tycker om och elda och mysa framför en brasa. Och hur drygt det är när man inte kan sluta tänka på att man måste tillbaka till verkligheten och vardagen och allt sånt skit igen.

"Bussresan"... Ännu en mellantempolåt... Sångaren har nu fått för sig att den här grejjen med att sjunga som om man höll på att somna är en bra ide, vilket det inte är. Anyhow, texten handlar om en full buss, där föraren ber folk komma fram och prata i hans mikrofon om vad den vill. En flicka går till micken och refrängen kickar igång, då sångaren vaknar till och sjunger lika bra som han brukar om misär och ångest och elände. Kontrasten mellan sömngångarsången i versen och den anstängda och hårde tonen i versen är väldigt bra, så jag tar tillbaka det jag just skrev om att det är dåligt att sjunga som om man vore jättetrött.
Refrängen och versen upprepar sig med en ny text, samma koncept men än äldre man som vill tala lite, om misär och elände som man faktiskt måste anstränga sig att leva med ändå.
En sista vers som urartar till något tramsig men rolig rap-parti till en sista refräng.

"Lobbyfånen"... Hårda trummor ackompanjerar en melodisk gitarr slinga, innan sångaren börjar morra om hur enkelt det är att besegra folks viljor, få dom att anpassa sig till att bli duktiga arbetare. En bra och deppig låt. Mitt i kommer en plötsligt glatt gitarrsolo innan låten kör igång sin sista vers och refräng som låter lite fräsigare.

"Svagfelighet"... "Jag skriker jag älskar dig" inleder låten, innan musiken hoppar igång. En melodisk vers med svängiga basljud, innan en brygga låter sångaren förklara att han är svag och felig, whatever that is.
Följs upp av ännu en vers och en brygga innan refrängen hoppar igång med en tonartshöjning, och låten börjar om igen. "Väldsbenägenhet är impotens" är en textrad som sticker ut och är rolig. låten slutar mitt i en mening och nästa låt börjar omedelbart.

"Bullerberga"... En lagom ösig och melodisk låt, med en lagom deppig text om hur man roar sig en fredagkväll i staden Bullerberga. Allt har man sett förut, allt är alltid likadant, alla känner alla. Refrängen höjer sångarens tonart i vanlig ordning, och han förklarar att bor man i Bullerberga så kan man inte tänka sig att gå nån annanstans än dit man alltid går, man får inte gå själv, man får itne lyssna på konstig musik, och man får inte bli nobbad när man frågar om en dans. Sedan förklarar de följande verserna om hur man gör när man vaknar på lördagen, försöker ta reda på om ens vänner fått ligga, ljuger om hur roligt man sjäålv har haft och sedan väntar på nästa fredag...

"Dagar Kommer"... Mellantempo igen, med shysst stämsång i refrängen... visste inte att jag saknat stämsång på den här skivan förrns jag hörde det nu. I vanlig ordning en deppig text om en rik ensam man som lever ett tråkigt och händelselöst liv, trots alla hans pengar. Självklart slutar det med att han skjuter ihjäl sig själv, och ingen sörjer honom

"Hör Vår Bön"... En kyrkokör inleder med att sjunga "aaaaaaaaaaaaaaaaaa"... Det låter bra och lite creepy... Sedan exploderar musiken i ett tempo som nästan, men inte riktigt, når upp till kängnivåer... Antagligen känns det inte kängigt i mina öron bara för att sångaren faktiskt sjunger istället för att skrika som kängare vanligtvis gör. En snabb vers innan refrängen hoppar igång med växelsång eller vad det kallas när två sångare sjunger i varsin text, i varsitt tempo, med varsin melodi, men ändå får det att låta sjukt bra. En ännu kortare vers till, innan sista refrängen avlsutar hela skivan med en punkt. Inget särkskilt outro, inget dramatiskt avslut, bara slut. Dä ä pönk, dä!!!


Till slut, ok, alla Cocas låtar är inte skitbra, men de låtar som är det, är verkligen skitbra... "Fel" är och förblir en tre-minuters orgasm i ljudform, medans de andra bra låtarna peppar igång en tillräckligt för att man ska vilja höra mer och mer. Good Shit!