Raised Fist är ett nästan kriminellt förbisett band i min värld. Dom har alltid funnts där i listan över band som ska kollas upp, men alltid hamnat lite snett eller hamnat på andra plats efter något annat coolt jag känner att jag måste lyssna på först.
Raised Fist – Sound Of The Republic
Har aldrig hört denna skiva alls förut, så detta blir mina första intryck jag skriver ner medans jag lyssnar på den.
"You Ignore Them All"... Bra moshigt intro, som sätter en mörk och deppig stämning samtidigt som det väcker danslusten i mig. Den hesa sångaren kommer in och spottar ur sig ord till en klassiskt hetsig hardcore-vers. Sedan tar låten slut, mitt i kan man tro, innan ett grymt avslutande moshparti tar över och masserar skönt i öronen inför nästa låt:)
"Perfectly Broken"... Det går inre att ta miste på att det fortfarande är samma band, men denna låt ger ändå lite obehagliga rap-core vibbar... Sången är lika hes och sönderskriken som vanligt, men det är ändå rätt rappigt, vill jag tycka... hmm, såklart är man en rap-core fan är det säkert askul, men i mina öron är det mest drygt och passar inte in... Refrängen är inte så vidare upplyftande den heller, mest samma gamla malande...
"Sunlight"... Det ordnar sig snart i denna låt, rockigt och skrikigt intro, refräng, och sen kommer en liten syntinspirerat mellanspel på några sekunder... Refrängen är lite floaty, vilket jag gillar:) Bra låt, men lite mjäkig, hoppas nästa blir bättre.
"sound of the republic" Nu-metalligt intro och hyfsat rappigt skrikande... Mystiskt när det helt pltsligt dyker upp lite "skönsång mitt i allt skrikande... Jag är ju ett stort trallpunkfan, så jag borde uppsaktta när skrik växlas med skönsång, men detta känns lite väl malplaccerat... Får känslan av nåt man hade sett på mtv på den gamla onda tiden när man fortfarande kunde se på det men inte hade vett nog att stänga av...
"Killing It"... Ett lite old-school-rock doftande intro. Trummor och skrik tar över lite snabbt innan en gitarr börjar tugga i bakgrunden och refrängen sabbar allt igen... En ganska intetsägande och tråkig historia, tycker jag tyvärr. Skönsången är inte lika överasskande denna gång, och känns lite bättre den här gången, men överlag, en ganska tråkig och oengegerad historia.
"Back"... Oooh, här blev det åka av, vill jag lova:) Äntligen börjar det bli lite tempo:) Snabba arga trummor och konstiga gitarrljud lyfter den här låten en hel del över det tidigare låtarna på denna skivan. "back on the right track" tycker jag det ltåer som sångaren stånkar ur sig, innan låten lugnar ner sig till ett mysigt moshparti, som det är ovanligt svårt att ligga still och skriva till, hahaha:)
"Hertz Islands Escapades" Tempot fortsätter i hyperfart:) Om resten av skivan håller sig i detta tempo kommer det säkert bli lite enformigt, men det skiter jag i, uppskruvat tempo gör alla låtar bättre, hahaha.
Lite shysst växelsång framåt andra halvan av låten höjer den ytterligare, innan tempot sänks några sekunder enbart för att kunna vridas upp mot sista refrängen igen.
"Some of these times" Nu blev det lugnt igen... Lite chillout-ljud, med sångaren som låter en smula schizofren helt plötsligt, innan refrängen trycker på med sedvanligt mangel från hela orkestern i lagom makligt tempo... Lite tråkigt att tempot sänktes, men men, man kan väl inte få allt härivärlden... Lite roligt viskande och väsande framåt slutet av låten innan sista refrängen gör inte mycket för att göra det bättre...
"Nation Incomplete" Hah!!! Räsertempot är tillbaks. Och sångaren har fått höra några "din mamma" skämt för han är argare än tidigare dessutom. Ett fejkat slut i början av låten fick mig att tro att det var en sån där berömd tio sekunderslåt, men räjsandet fortsätter in i en moshig refräng. Och sen kommer ett fejkat slut till, och jag gick på det som en sucker... Moshandet pågår ända till det riktiga slutet denna gång. Helt shysst låt:)
"And then they run"... Nu låter det plötsligt lite trallpunkigt... Kan tänka mig att lastkaj 14 har lyssnat på det här och bestämt sig för att byta ut skriksången mot lite stämmor istället och på så sätt gjort en del låtar... Lastkaj 14 är för övrigt ett stört bra band, varför skriver jag inte om dom istället?
Jaja, denna låten är är bra, melodisk, hård, och inte i fury-tempo, men det behövs kanske inte i varenda liten låt man gör hela tiden.
"Bleed under my pen"... Kul titel... Knivhuggs någon med en penna? Pennhuggs?
Jaja, ett fräsig och snabb låt, som det bör vara:) "christianity blablabla insanity" jaha, är det det låten handlar om... Det är det som är så praktiskt med punk och hardcore, det finns liksom bara ett begränsat antal teman man kan skriva låtar om, och hör man någon i låten skrika "chist".nånting är det ganksa lätt att gissa sig till resten av texten...
"Time Will Let You Go, All Aline, I Break" Nu blev det sirapstempo igen... Coola trumrytmer, episka gitarrer, en ensam röst som skriker ut låttiteln och sedan en kör som fyller i resten av texten tillsammans med sångaren... Jag gillar detta:) Oväntat och lite mer melodiskt och, vågar jag kalla det, på gränsen till symfoniskt. Helt klart något som får mig att nicka med huvudet iallafall, så jag hade säkert dansat loss som en tok om Raised Fist helt plötsligt stormade in i mitt vardagsrum... Om en låt är så här bra så behövs inte ett högre tempo:)
Avslutningsvis så, tja, Raised Fist är säkert ett asbra band, men lite för mycket Rap-core influenser för min smak...
Förr eller senare ska jag ge mig på att lyssna på deras andra skivor också... Men nu ska jag gå på fest.
lördag 31 mars 2012
Malmö Kallar, av Trevolt
Blir ett snabbt inlägg idag, Malmö kallar är en tvåspårssingel...
"Malmö Kallar"... är såklart en svensk översättning av London Calling... Trots att det känns lite dansbandsaktikt att översätta engelska låtar till svenska så tycker jag sådant är rätt roande. Speciellt när man skriver om det till en svensk kontext och försöker låtsas som ingenting. Malmö Kallar är en bra mycket snabbar låt än The Clashes original, och jag har lite svårt att hänga med i texten, men det är antagligen för att det är på skånska... Inget fel med skånska, jag är bara ovanligt usel på att förstå dialekter...
"Se Dig Falla - Fast Version"... Till skillnad från den lösa versionen... Nej då, det är ju ett sånt däringa engelskt ord som betyder snabb. Den snabba verionen av Se Dig Falla. Det finns nämnligen en långsam version av Se Dig Falla, som jag antagligen kommer skriva om förr eller senare om jag kommer ihåg det. Det här är iallafall en mycket bra och peppeande låt, med lite molltoner som ändå ger en glad och stärkande känsla. Hur värdelöst livet än blir så finns det alltid hopp, liksom:)
Överlag, två väldigt bra, snabba trallpunkslåtar:) Enda störningen är att omslaget så envist påpekar att det är "skånsk punkrock"... varför ska bandets geografiska position utryckas så tydligt? Speciellt om man har en så grov dialekt som sångaren i bandet? Jaja, -minor niucance, två stört bra låtar, och resten av bandets alster är minst lika bra dom med.
"Malmö Kallar"... är såklart en svensk översättning av London Calling... Trots att det känns lite dansbandsaktikt att översätta engelska låtar till svenska så tycker jag sådant är rätt roande. Speciellt när man skriver om det till en svensk kontext och försöker låtsas som ingenting. Malmö Kallar är en bra mycket snabbar låt än The Clashes original, och jag har lite svårt att hänga med i texten, men det är antagligen för att det är på skånska... Inget fel med skånska, jag är bara ovanligt usel på att förstå dialekter...
"Se Dig Falla - Fast Version"... Till skillnad från den lösa versionen... Nej då, det är ju ett sånt däringa engelskt ord som betyder snabb. Den snabba verionen av Se Dig Falla. Det finns nämnligen en långsam version av Se Dig Falla, som jag antagligen kommer skriva om förr eller senare om jag kommer ihåg det. Det här är iallafall en mycket bra och peppeande låt, med lite molltoner som ändå ger en glad och stärkande känsla. Hur värdelöst livet än blir så finns det alltid hopp, liksom:)
Överlag, två väldigt bra, snabba trallpunkslåtar:) Enda störningen är att omslaget så envist påpekar att det är "skånsk punkrock"... varför ska bandets geografiska position utryckas så tydligt? Speciellt om man har en så grov dialekt som sångaren i bandet? Jaja, -minor niucance, två stört bra låtar, och resten av bandets alster är minst lika bra dom med.
torsdag 29 mars 2012
A Dissident, av Victims
Victims är ett sånt däringa crustarband, tror jag di kallas...
Jag hörde dom första gången på punk illegal för några år sedan... Hmm, jag tror till och med det var till tonerna av "This Is The End" som jag försökte förklara för en något överförfriskad man att jag inte hade lust att dansa tryckare med honom till victims...
Länken till skivan: Victims – A Dissident
Anyway, på skivan Dissidents finns inte "this is the end" med, men däremot så finns låten...
"Theft"... som börjar med ett klyshigt dungeons and dragons ljud, och efter det brakar igång med ett härligt gittarryck. Låten manglar på i vanligt fint kängtempo, och sångaren låter som en rabiessmittad hund som sig bör:)
"Death do us part"... Börjar snabbt med ett roligt trum intro på tre sekunder, sen kommer manglet igång igen, tack och lov, jag tror att fem sekunder mangelfritt kommer orsaka någon slags sjukdom...
"In Control"... Nu börjar det bli lite annorlunda. en ensam gitarr som åtföljs av enstaka trumslag, och sedan brakar låten igång på riktigt... Fortfarande punkigt, men klart lägre tempo än vad skivan haft hittills, vilket blir lite kul och omväxlande. Avslutas dessutom med en rolig bakgrundsskrikare som håller takten med rösten, najs:)
"Victims In Blood pt 6" Nånting säger mig att jag missat minst fem stycken låtar... En snabbkoll på spotify, så finns det iallafall både en pt4 och en pt 5 som jag får ta och höra senare...
Anyway, pt6 är en jävligt snabb och ilsken trudelutt, som hinner ta slut medans jag skrev det här...
Den hade ett litet hetsigt gitarrsolo där i mitten nånstans som inte kändes så passande, annars så är det en grym "blåsa skallen av dig" låt:)
"Burning Bridges"... I jämförelse med föregående alster är detta en ballad... Fast egentligen är den lika hetsig och härlig som resten av skivan. inte så mycket mer att säga om det...
"Bring Me Down"... börjar långsamt, men vrider snabbt upp tempot till Ludicrous Speed igen. Det hetsas och skriks, men ändå har den här låten en litet inslag av att vara lite floaty, lite metal, och det gillar jag ju:)
"We are not the future"... Oj, här blev det lite old-school punk-rock'n'roll. Skönt tempobyte:) Lite influenser av skate tycker jag mig höra i bryggan också, men det kanske bara är jag.
Fräsigt att faktiskt höra vad sångaren skriker för en gångs skull... Iallafall i refrängen. mer behöver man itne kunna, nu vill jag gå på spelning och sjunga med:)
"Lifetaker"... Lite mer deppigt intro än resten av skivans låtar. Och inte ger den så mycket mer intryck än så heller...
"Broken Bones"... Här var det bråttom och härligt... Snabbaste låten på skivan hittils:) tre-ackords låtar är dessutom alltid coola.
"Nowhere In Time" ... Återigen lite chilligare låt... Som säkert hade låtet extremt hetsig och hård och snabb om det inte vore för att den kom exakt efter turbolåten som kom före den. Skönt tempo iallafall, man sitter i soffan och nickar i takt med basen vare sig man vill eller inte. Jag tror att det är dom roliga gitarrriffen som håller kvar mig i musiken.
"Ignorance Is Bliss"... Upp med tempot igen:) Jag undrar om det är ok att nämna Barney Stinson, som i ett avsnitt av How I Met Your Mother berättar att för att göra en riktigt bra party skiva ska man bara ta med låtar som höjer tempot hela tiden, den ena efter den andra... Hoppas jag kan hitta nån sån skiva snart, för det här gjorde mig bara glad, varje gång tempot åker upp i:)
"The Egoist"... Och som på beställning går tempot upp igen, hurra:) hmm, det blidde inte en så sjukt intressant låt, mest samma monotona mangel hela låten igenom... Men det går fort, det är hårt, och det är argt, vilket naturligtvis innebär att det är en bra låt... Kanske inte en som jag kommer minnas och nynna på om en timme, men just nu rycker det i danstarmen iallafall:)
"Waiting For Shadows"... Självklart måste man avsluta en käng skiva med en poplåt. Nej då, det urartar snabbt till mer käng... Väldigt skumt intro på den här låten, men jag gillar när lurar lurar mig lite grann, så man tror att man vet vad det är för typ av låt man kommer få höra inom tre sekunder som sedan blir nåt helt annat. speciellt när det går från pop till käng, så att låten blir bättre:)
Avslutningsvis, det är svårt att skriva om käng... Tror jag, jag har ju bara prövat en gång, och det var den här gången... käng är i mina öron relativt monotont, vilket gör det svårt att skriva nåt vettigt om det... Anyway, mycket bra skiva, klart medryckande och peppande:) Give it a listen:)
Jag hörde dom första gången på punk illegal för några år sedan... Hmm, jag tror till och med det var till tonerna av "This Is The End" som jag försökte förklara för en något överförfriskad man att jag inte hade lust att dansa tryckare med honom till victims...
Länken till skivan: Victims – A Dissident
Anyway, på skivan Dissidents finns inte "this is the end" med, men däremot så finns låten...
"Theft"... som börjar med ett klyshigt dungeons and dragons ljud, och efter det brakar igång med ett härligt gittarryck. Låten manglar på i vanligt fint kängtempo, och sångaren låter som en rabiessmittad hund som sig bör:)
"Death do us part"... Börjar snabbt med ett roligt trum intro på tre sekunder, sen kommer manglet igång igen, tack och lov, jag tror att fem sekunder mangelfritt kommer orsaka någon slags sjukdom...
"In Control"... Nu börjar det bli lite annorlunda. en ensam gitarr som åtföljs av enstaka trumslag, och sedan brakar låten igång på riktigt... Fortfarande punkigt, men klart lägre tempo än vad skivan haft hittills, vilket blir lite kul och omväxlande. Avslutas dessutom med en rolig bakgrundsskrikare som håller takten med rösten, najs:)
"Victims In Blood pt 6" Nånting säger mig att jag missat minst fem stycken låtar... En snabbkoll på spotify, så finns det iallafall både en pt4 och en pt 5 som jag får ta och höra senare...
Anyway, pt6 är en jävligt snabb och ilsken trudelutt, som hinner ta slut medans jag skrev det här...
Den hade ett litet hetsigt gitarrsolo där i mitten nånstans som inte kändes så passande, annars så är det en grym "blåsa skallen av dig" låt:)
"Burning Bridges"... I jämförelse med föregående alster är detta en ballad... Fast egentligen är den lika hetsig och härlig som resten av skivan. inte så mycket mer att säga om det...
"Bring Me Down"... börjar långsamt, men vrider snabbt upp tempot till Ludicrous Speed igen. Det hetsas och skriks, men ändå har den här låten en litet inslag av att vara lite floaty, lite metal, och det gillar jag ju:)
"We are not the future"... Oj, här blev det lite old-school punk-rock'n'roll. Skönt tempobyte:) Lite influenser av skate tycker jag mig höra i bryggan också, men det kanske bara är jag.
Fräsigt att faktiskt höra vad sångaren skriker för en gångs skull... Iallafall i refrängen. mer behöver man itne kunna, nu vill jag gå på spelning och sjunga med:)
"Lifetaker"... Lite mer deppigt intro än resten av skivans låtar. Och inte ger den så mycket mer intryck än så heller...
"Broken Bones"... Här var det bråttom och härligt... Snabbaste låten på skivan hittils:) tre-ackords låtar är dessutom alltid coola.
"Nowhere In Time" ... Återigen lite chilligare låt... Som säkert hade låtet extremt hetsig och hård och snabb om det inte vore för att den kom exakt efter turbolåten som kom före den. Skönt tempo iallafall, man sitter i soffan och nickar i takt med basen vare sig man vill eller inte. Jag tror att det är dom roliga gitarrriffen som håller kvar mig i musiken.
"Ignorance Is Bliss"... Upp med tempot igen:) Jag undrar om det är ok att nämna Barney Stinson, som i ett avsnitt av How I Met Your Mother berättar att för att göra en riktigt bra party skiva ska man bara ta med låtar som höjer tempot hela tiden, den ena efter den andra... Hoppas jag kan hitta nån sån skiva snart, för det här gjorde mig bara glad, varje gång tempot åker upp i:)
"The Egoist"... Och som på beställning går tempot upp igen, hurra:) hmm, det blidde inte en så sjukt intressant låt, mest samma monotona mangel hela låten igenom... Men det går fort, det är hårt, och det är argt, vilket naturligtvis innebär att det är en bra låt... Kanske inte en som jag kommer minnas och nynna på om en timme, men just nu rycker det i danstarmen iallafall:)
"Waiting For Shadows"... Självklart måste man avsluta en käng skiva med en poplåt. Nej då, det urartar snabbt till mer käng... Väldigt skumt intro på den här låten, men jag gillar när lurar lurar mig lite grann, så man tror att man vet vad det är för typ av låt man kommer få höra inom tre sekunder som sedan blir nåt helt annat. speciellt när det går från pop till käng, så att låten blir bättre:)
Avslutningsvis, det är svårt att skriva om käng... Tror jag, jag har ju bara prövat en gång, och det var den här gången... käng är i mina öron relativt monotont, vilket gör det svårt att skriva nåt vettigt om det... Anyway, mycket bra skiva, klart medryckande och peppande:) Give it a listen:)
Sagan Om världens Mest Hypade Band, av Charta 77
Charta 77 är garanterat ett av min barndoms största hjältar... Inte för att alla deras skivor och låtar alltid var sådär "OMG RAMLA IHOP OCH DÖ AV LYCKA"-bra, men å andra sidan gjorde dom ju typ en miljon skivor, så det vore väl skumt om dom lyckades med allihop...
Här är skivans spotifylänk: Charta 77 – Sagan om världens mest hypade band
Jag är en smula irriterad för att spotify inte känner igen att skivan jag har på min hårddisk är exakt samma som ligger ute på spotify och ersättar spotifylänkarna med mp3orna jag har där, men, men, pobody's nerfect...
"Sagan om världens mest hypade band" skulle lätt kunna få pris för den mest onödigt långa och bökiga titeln på en skiva, men låtarna är ändå väldigt bra vill jag minnas. Charta hade fått för sig att världen tydligen behövde en punk-musikal så de knåpade ihop en. Tanken är att man ska lyssna på en låt, sedan läsa lite sagostund i skivans booklet, och sedan lyssna på nästa låt, och sedan läsa lite till i bookleten. Tyvärr får man inte med bookleten på spotify, så köp skivan om du fortfarande kan.
Alla låtexter på skivan handlar om något i musikalens huvudpersoners liv, och handlingen i historien är helt enkelt att tre snubbar startar ett rockband, blir kända, byter ut några medlemmar i bandet, och till sist dör nån, som det brukar vara i sådana här historier.
"arga barn" inleder skivan, och är ett slags ouvertyr till historien... Ouvertyrer brukar vara en sammanfattning av all musik man är på väg att får höra, men inte i detta fallet. Det är en ösig och skrikig historia (så skrikig som Per Granberg kan vara vill säga) Stressiga och hårda verser och refränger pausas med moshiga partier till bryggor, och kompletteras med ett bra moshparti framåt slutet.
Texten handlar om musikindustrin i stort, som den såg ut innan pirateri började utmana hur vi lyssnade på musik. Stora bolag upptäcker mer eller mindre duktiga musiker, formar dom som dom vill ha dom, och släger dom åt vargarna när de inte genererar mer pengar.
"Sagan om världens mest hypade band del 1"... Som ett litet pausnummer, mysigt, lugnt gitarrspel med trevliga mjuka trummor...
"spelar ingen roll"... Ordentligt garage-röjigt treackords låt:) Blir glad av det här, charta var vid det här laget hyfsat skickliga musiker, men garagebandet de sjunger om var inte det, och den här låten emulerar några glada amatörers första och lyckade försök att göra en ösig låt:)
"sagan om världens mest hypade band del 2"... Samma låt som del 1 i princip, en ny text bara... Texten behndlar hur det fiktiva bandet ger sig iväg till sin första spelning på nån slags "battle of the bands" grej i nån grannskola som de inte går i.
"skyll inte på regnet" ... Finurliga basgångar är kul, medans resten av musiken manglar på i vanligt tempo.
texten är lite sorglig om hur det fiktiva bandet misslyckas totalt med sin spelning. Allt går åt helvete för dom. Överlag en inte allt för spännande historia, vare sig musikaliskt eller textmässigt.
"Är vi fel?"... Första lugna låten, om man inte räknar med de två paus-trudelutterna som vart med tidigare. Klart inspirerad av gammal blues-rock'n'roll, skulle kunna kännas skönt med lite lägre tempo ifall de tidigare låtarna haft ett ordentligt ös, men det har dom ju inte riktigt haft. Verserna skulle kunna vara hämtade från någon slags bluesfarbror ifall dessa sjöng på svenska, medans refrängerna är typ samma sak fast med lite mer tryck.
Gillar trots allt den här låten, Per Granberg har inte en särskilt imponerande röst, men han vet att göra det bästa av de resurser han har:)
Texten handlar om att det fiktiva "hypade" bandet börjar så smått repa ihop igen, återhämtar sig från nederlaget efter deras första spelning och börjar bli rätt bra på sina kommande spelningar.
"Månadens smak"... Låten börjar med en väldigt funky basgång, och sångaren börjar sedan rabbla en samling ord... Det skulle kunna låta lite som rap, ifall man som jag inte är alltför bevandrad i den genren... Folk som gillar "riktig" rap skulle säkert skratta åt denna, haha. Refrängen är en glad och bölig historia som bryter av mot det monotona verserna, och lyfter låten en del.
Jag gillar kontrasterna mellan refränger och verser i denna trudelutt, men var överlag är det den inledande basgången som räddar låten.
"sagan Om Världens Mest Hypade Bande Del 3" samma låt en tredje gång på samma skiva... Tack och lov är den kort... Den tredje gången samma låt kommer har dom också lagt till lite störningsljud för att få låten att låta lite skitigare... En indikation på vart handlingen i musikalen är på väg.
Texten handlar om att bandet träffar en stor skivbolagschef som pratar om bandstrategier och marknadsföring och bandet i fråga fattar ingenting men låtsas ändå vara med på noterna.
"två utav tre"... Jag tror att det är Stefan Sundström som sjunger på denna låt... Låten inleds med bara Stefans basstämma sjungande om hur han gillar bandets sound och att de säkert kan bli nånting av bandet ifall de bara gör sig av med en bandmedlem och generellt gör allt han säger.
Strax brakar musiken loss, och är rolig och ösig att lyssna på. Det är en pauslåt som är över lika snabbt som den börjar.
"så pratade dom väder"... En ensam gitarr ackompanjerar sångaren som sjunger glatt om hur en person förråds av sina vänner och sparkas ur bandet. roligt med kontraster, trots den glada tonen i sångarens röst hör man att personen det sjungs om blir mer och mer knäckt. Överlag en peppig rocklåt som jag gärna lyssnar på om och om igen.
"Det går fort när sländor dör"... Nu börjar stämningen mörkna och bli trevligt otrevlig:) Texten beskriver att bandet hamnar högst upp på alla poppislistor. Den relativt mörka refrängerna och verserna gör återigen den roliga grejjen med kontraster, då dom beskriver något trevligt med en ledsam stämning. Men det påpekas ändå i texten att det bara är ytan som är vacker för bandet, allt som kastas upp ska komma ner, och alla sagor har ett slut.
Nu när jag skriver detta inser jag för första gången refernsen till sländor i låttiteln, dom lever ju inte särskilt länge, precis som många av dessa one-hit-wonders band...
"Jag är gud" Oooooh, detta är helt klart höjdpunkten på skivan för mig:) Något metal-inspirerad låt med en text om en man vars självförtroende är för stort för honom själv. I love this:) Självsäkerheten som blåsits upp alltför fort och som man bara vet kommer krossas lättare än en ballong alldeles strax. Musiken ger känslan av att flyga omkring bland molnen och vara bäst i världen, ända fram till slutet när det snarare ger känslan av att bakfyllan kommer slå till hårdare än någon kan tro.
"sagan om världens mest hypade band del 4" Ååh, hurra, jag trodde att jag inte skulle få höra samma låt för en fjärde gång, å gu, så löcklig jag blidde...
Fjärde och sista gången vi hör denna samma låt känns den litelite långsammare än tidigare och är definitivt skränigare och skitigare än de andra gångerna vi hört den. texten handlar numera om hur killen som skrek att han var gud i förra låten förlorar sig i ett virrvarr av festande, supande och svinande och är långt ifrån samma lugna, trevlig och oskyldiga trudelutt som första gången vi hörde den... Så, i guess, det finns en poäng med att ha låten med fyra gånger, när man gradvis förändrar den på det sättet som det gjorts här.
"dit solen aldrig når"... Ännu en gästsångare... En klar kvinnoröst sjunger att "nu vill han hitta hem till därifrån dom kom"... Tyvärr har jag glömt vem hon är som sjunger och gud förbjude att jag lägger två minuter av min värdefulla tid för att googla skiten. Hon sjunger bra iallafall. Låten brakar igång efter hennes intro, och Per maler på som han brukar, i en helt okej rocklåt, innan kvinnan tar över igen och sjunger refrängen som låter misstänkt likt introt...
Texten handlar om hur någon i bandet hoppar av bandet och lär sig göra något annat än att spela rock'n'roll och blir fritidspedagog istället. Refrängerna drar ner tempot, men det är ändå en bra låt.
"han var ju gud"... Mörkt, långsamt, deppigt och uppgivet... Absolut inte vad man väntar sig när man lyssnar på en punkskiva, men å andra sidan väntar man sig inte en musikal när man lyssnar på en punkskiva heller...
Extremt långsam låt, och sångaren anstränger sig märkbart för att låta så deppig han bara kan, vilket resulterar i att han låter mer som nån slags skadskjuten bergsget än en sångare... Men det passar låten och ger en känsla av uppgivenhet som verkligen hör till en sådan här låt om självmord och självömkan. Låten avslutas med ett nyhetsinslag som beskriver hur den sista originalmedlemmen i bandet, han som "var gud" hittats död och ingen bryr sig riktigt om det. Vilket känns väldigt passande.
"tre utav fem - ung och död"... En rolig avslutande bonuslåt, återigen med Stefan Sundström (tror jag) på sång. Glatt förklarar han hur man ska bete sig för att tjäna så mycket pengar som möjligt på att en musiker dör. Reunion med de lverlevande bandmedlemmarna. Sälj t-shirtar med den döde på. Länka upp den dödes ansikte på internet.
Avslutingsvis... Den här skivan var klart bättre när jag var liten... Och med liten menar jag 18 år. Tolv år senare är skivan fortfarande bra, men punk-musikal kommer nog inte bli särskilt inne det här årtiondet heller...
Här är skivans spotifylänk: Charta 77 – Sagan om världens mest hypade band
Jag är en smula irriterad för att spotify inte känner igen att skivan jag har på min hårddisk är exakt samma som ligger ute på spotify och ersättar spotifylänkarna med mp3orna jag har där, men, men, pobody's nerfect...
"Sagan om världens mest hypade band" skulle lätt kunna få pris för den mest onödigt långa och bökiga titeln på en skiva, men låtarna är ändå väldigt bra vill jag minnas. Charta hade fått för sig att världen tydligen behövde en punk-musikal så de knåpade ihop en. Tanken är att man ska lyssna på en låt, sedan läsa lite sagostund i skivans booklet, och sedan lyssna på nästa låt, och sedan läsa lite till i bookleten. Tyvärr får man inte med bookleten på spotify, så köp skivan om du fortfarande kan.
Alla låtexter på skivan handlar om något i musikalens huvudpersoners liv, och handlingen i historien är helt enkelt att tre snubbar startar ett rockband, blir kända, byter ut några medlemmar i bandet, och till sist dör nån, som det brukar vara i sådana här historier.
"arga barn" inleder skivan, och är ett slags ouvertyr till historien... Ouvertyrer brukar vara en sammanfattning av all musik man är på väg att får höra, men inte i detta fallet. Det är en ösig och skrikig historia (så skrikig som Per Granberg kan vara vill säga) Stressiga och hårda verser och refränger pausas med moshiga partier till bryggor, och kompletteras med ett bra moshparti framåt slutet.
Texten handlar om musikindustrin i stort, som den såg ut innan pirateri började utmana hur vi lyssnade på musik. Stora bolag upptäcker mer eller mindre duktiga musiker, formar dom som dom vill ha dom, och släger dom åt vargarna när de inte genererar mer pengar.
"Sagan om världens mest hypade band del 1"... Som ett litet pausnummer, mysigt, lugnt gitarrspel med trevliga mjuka trummor...
"spelar ingen roll"... Ordentligt garage-röjigt treackords låt:) Blir glad av det här, charta var vid det här laget hyfsat skickliga musiker, men garagebandet de sjunger om var inte det, och den här låten emulerar några glada amatörers första och lyckade försök att göra en ösig låt:)
"sagan om världens mest hypade band del 2"... Samma låt som del 1 i princip, en ny text bara... Texten behndlar hur det fiktiva bandet ger sig iväg till sin första spelning på nån slags "battle of the bands" grej i nån grannskola som de inte går i.
"skyll inte på regnet" ... Finurliga basgångar är kul, medans resten av musiken manglar på i vanligt tempo.
texten är lite sorglig om hur det fiktiva bandet misslyckas totalt med sin spelning. Allt går åt helvete för dom. Överlag en inte allt för spännande historia, vare sig musikaliskt eller textmässigt.
"Är vi fel?"... Första lugna låten, om man inte räknar med de två paus-trudelutterna som vart med tidigare. Klart inspirerad av gammal blues-rock'n'roll, skulle kunna kännas skönt med lite lägre tempo ifall de tidigare låtarna haft ett ordentligt ös, men det har dom ju inte riktigt haft. Verserna skulle kunna vara hämtade från någon slags bluesfarbror ifall dessa sjöng på svenska, medans refrängerna är typ samma sak fast med lite mer tryck.
Gillar trots allt den här låten, Per Granberg har inte en särskilt imponerande röst, men han vet att göra det bästa av de resurser han har:)
Texten handlar om att det fiktiva "hypade" bandet börjar så smått repa ihop igen, återhämtar sig från nederlaget efter deras första spelning och börjar bli rätt bra på sina kommande spelningar.
"Månadens smak"... Låten börjar med en väldigt funky basgång, och sångaren börjar sedan rabbla en samling ord... Det skulle kunna låta lite som rap, ifall man som jag inte är alltför bevandrad i den genren... Folk som gillar "riktig" rap skulle säkert skratta åt denna, haha. Refrängen är en glad och bölig historia som bryter av mot det monotona verserna, och lyfter låten en del.
Jag gillar kontrasterna mellan refränger och verser i denna trudelutt, men var överlag är det den inledande basgången som räddar låten.
"sagan Om Världens Mest Hypade Bande Del 3" samma låt en tredje gång på samma skiva... Tack och lov är den kort... Den tredje gången samma låt kommer har dom också lagt till lite störningsljud för att få låten att låta lite skitigare... En indikation på vart handlingen i musikalen är på väg.
Texten handlar om att bandet träffar en stor skivbolagschef som pratar om bandstrategier och marknadsföring och bandet i fråga fattar ingenting men låtsas ändå vara med på noterna.
"två utav tre"... Jag tror att det är Stefan Sundström som sjunger på denna låt... Låten inleds med bara Stefans basstämma sjungande om hur han gillar bandets sound och att de säkert kan bli nånting av bandet ifall de bara gör sig av med en bandmedlem och generellt gör allt han säger.
Strax brakar musiken loss, och är rolig och ösig att lyssna på. Det är en pauslåt som är över lika snabbt som den börjar.
"så pratade dom väder"... En ensam gitarr ackompanjerar sångaren som sjunger glatt om hur en person förråds av sina vänner och sparkas ur bandet. roligt med kontraster, trots den glada tonen i sångarens röst hör man att personen det sjungs om blir mer och mer knäckt. Överlag en peppig rocklåt som jag gärna lyssnar på om och om igen.
"Det går fort när sländor dör"... Nu börjar stämningen mörkna och bli trevligt otrevlig:) Texten beskriver att bandet hamnar högst upp på alla poppislistor. Den relativt mörka refrängerna och verserna gör återigen den roliga grejjen med kontraster, då dom beskriver något trevligt med en ledsam stämning. Men det påpekas ändå i texten att det bara är ytan som är vacker för bandet, allt som kastas upp ska komma ner, och alla sagor har ett slut.
Nu när jag skriver detta inser jag för första gången refernsen till sländor i låttiteln, dom lever ju inte särskilt länge, precis som många av dessa one-hit-wonders band...
"Jag är gud" Oooooh, detta är helt klart höjdpunkten på skivan för mig:) Något metal-inspirerad låt med en text om en man vars självförtroende är för stort för honom själv. I love this:) Självsäkerheten som blåsits upp alltför fort och som man bara vet kommer krossas lättare än en ballong alldeles strax. Musiken ger känslan av att flyga omkring bland molnen och vara bäst i världen, ända fram till slutet när det snarare ger känslan av att bakfyllan kommer slå till hårdare än någon kan tro.
"sagan om världens mest hypade band del 4" Ååh, hurra, jag trodde att jag inte skulle få höra samma låt för en fjärde gång, å gu, så löcklig jag blidde...
Fjärde och sista gången vi hör denna samma låt känns den litelite långsammare än tidigare och är definitivt skränigare och skitigare än de andra gångerna vi hört den. texten handlar numera om hur killen som skrek att han var gud i förra låten förlorar sig i ett virrvarr av festande, supande och svinande och är långt ifrån samma lugna, trevlig och oskyldiga trudelutt som första gången vi hörde den... Så, i guess, det finns en poäng med att ha låten med fyra gånger, när man gradvis förändrar den på det sättet som det gjorts här.
"dit solen aldrig når"... Ännu en gästsångare... En klar kvinnoröst sjunger att "nu vill han hitta hem till därifrån dom kom"... Tyvärr har jag glömt vem hon är som sjunger och gud förbjude att jag lägger två minuter av min värdefulla tid för att googla skiten. Hon sjunger bra iallafall. Låten brakar igång efter hennes intro, och Per maler på som han brukar, i en helt okej rocklåt, innan kvinnan tar över igen och sjunger refrängen som låter misstänkt likt introt...
Texten handlar om hur någon i bandet hoppar av bandet och lär sig göra något annat än att spela rock'n'roll och blir fritidspedagog istället. Refrängerna drar ner tempot, men det är ändå en bra låt.
"han var ju gud"... Mörkt, långsamt, deppigt och uppgivet... Absolut inte vad man väntar sig när man lyssnar på en punkskiva, men å andra sidan väntar man sig inte en musikal när man lyssnar på en punkskiva heller...
Extremt långsam låt, och sångaren anstränger sig märkbart för att låta så deppig han bara kan, vilket resulterar i att han låter mer som nån slags skadskjuten bergsget än en sångare... Men det passar låten och ger en känsla av uppgivenhet som verkligen hör till en sådan här låt om självmord och självömkan. Låten avslutas med ett nyhetsinslag som beskriver hur den sista originalmedlemmen i bandet, han som "var gud" hittats död och ingen bryr sig riktigt om det. Vilket känns väldigt passande.
"tre utav fem - ung och död"... En rolig avslutande bonuslåt, återigen med Stefan Sundström (tror jag) på sång. Glatt förklarar han hur man ska bete sig för att tjäna så mycket pengar som möjligt på att en musiker dör. Reunion med de lverlevande bandmedlemmarna. Sälj t-shirtar med den döde på. Länka upp den dödes ansikte på internet.
Avslutingsvis... Den här skivan var klart bättre när jag var liten... Och med liten menar jag 18 år. Tolv år senare är skivan fortfarande bra, men punk-musikal kommer nog inte bli särskilt inne det här årtiondet heller...
Första inlägget.
Jag har aldrig bloggat förut, men har fått för mig att det är dags att börja.
Nu när mina barndomshjältar mer och mer börjar dyka upp på spotify, som jag spenderar ganska skrämmande mycket tid på tänkte jag att jag kan ju skriva om den musiken jag lyssnar på där.
Det kommer bli mycket svensk punk, lite utländsk punk, en del tvspelsmusik, en del hårdrock och en del annat, gamla skivor jag inte hört, nya skivor jag inte hört och en del gamla skivor som jag älskat, glömt och återupptäckt och en massa trams som jag lyssant på sedan jag var en osnuten skitunge och fortfarande inte kommit över.
Please Enjoy!
Nu när mina barndomshjältar mer och mer börjar dyka upp på spotify, som jag spenderar ganska skrämmande mycket tid på tänkte jag att jag kan ju skriva om den musiken jag lyssnar på där.
Det kommer bli mycket svensk punk, lite utländsk punk, en del tvspelsmusik, en del hårdrock och en del annat, gamla skivor jag inte hört, nya skivor jag inte hört och en del gamla skivor som jag älskat, glömt och återupptäckt och en massa trams som jag lyssant på sedan jag var en osnuten skitunge och fortfarande inte kommit över.
Please Enjoy!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)